Igår gick vi in i vecka 34. Och när jag kom på detta, så greps jag lite lätt av panik. Tänka sig nu börjar man räkna ner och hon kan ju faktiskt nu komma när hon vill vilket skrämmer mig lite extra. Jag längtar så mycket efter Smulan och vill bara ha henne här i min famn dag som natt. Men jag är så super rädd inför förlossningen så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet ju att kvinnor varje dag föder barn utan några som helst problem, men ändå finns min oro där och spökar för mig hela tiden.

Men är det smärtan man är rädd för? Nä för ont vet jag att det kommer att göra. Men kommer man kunna klara av smärtan och kan jag andas mig lugn fast det gör så ont? Ja klara alla dom andra det så klarar ju jag det också. Det finns en sak som gör mig mest rädd och det är samma sak som hände mamma när hon födde mig. Jag vill inte vara nära döden, jag vill inte det liksom och absolut vill jag iheller inte dö på kuppen. Det är min mest oro över detta här som gör mig vettskrämd.

Jag vet att jag kommer få världens underbaraste och finaste dotter man kan tänka sig. Och jag vet att jag kommer klara av min förlossning utmärkt tillsammans med min älskade baby vid min sida och såklart barnmorskan som kommer säga åt mig vad jag ska göra och när jag ska göra det. Klart man är nervös då man aldrig gjort detta förr. Men jag försöker inte tänka på det så mycket, utan tar det när det väl kommer!
Vecka 33+1 (Vecka 34)